Sidor

lördag 5 januari 2013

Beslut.

När man lever med den sjukdom jag gör, i den grad jag har, måste man ta beslut.

De stora besluten är oftast svårast att ta. Så sa min make här om kvällen. Varför är det alltid så? Svårt.

Jag försöker acceptera. Varje dag. Hitta någon form av balans i det kaos det är. Jag försöker mota bitterhet. För den kommer. Allt mer har jag märkt. I takt med att jag blir sämre. Besvikelse och ibland också sorg. Jag sörjer den kvinna jag aldrig fick lov att bli. Jag kan bli avundsjuk. Jag är inte stolt över det, men ibland slår det hårt. Speciellt de dagar jag måste rulla ur sängen, kämpa för att klara av att gå på toaletten. När jag har svårt att stå, svårt att gå, svårt att sitta, svårt att ligga. Svårt att överhuvudtaget fungera. När smärtan är överallt. Ihållande och ettrig. När det bränner som eld dygnet runt. Dessa dagar, de svåra, kommer allt mer ofta. Jag kan inte låta bli att undra. Hur hade det varit att vakna smärtfri? Jag vet att jag inte ska in i dessa tankar. Det är farligt. Jag ska ju leva med sjukdomen resten av mitt liv.

Medicinerna och smärtorna gör mig trött. Ständigt förlamande. Jag kan sova hela natten igenom, eller låta bli. Det gör liksom ingen skillnad.

Jag har kommit till en punkt nu. När jag inte orkar mer. När jag vill ge mig över. Kapitulera. Och det är då jag måste fatta ett beslut. Och eftersom det är min kropp är det mitt beslut att ta, ensam. Med all stöd jag någonsin kan få. Men mitt.

Jag har gått och väntat på att det ska gå upp för mig. Som en uppenbarelse, kanske? Kanske skulle jag bara vakna en dag och vara säker. Tydligen så fungerar det inte så. Det är jag som måste, medvetet, besluta. Jag har varit så rädd. Tänk om jag väljer fel? Om jag skulle genomgå operationen som gör att jag aldrig kan få fler barn, tänk om jag skulle ångra mig om 10 år? Då är det för sent. Om vi beslutar att ge våra stjärnor i frysen en chans, skulle min stackars kropp orka med? Jag är rädd för att jag inte skulle bli gravid. Att våra stjärnor inte skulle överleva upptiningen. Rädd för att bli gravid och sedan vara så fruktansvärt medveten. Skräcken över att förlora. Hjärtat slår fortare nu. Nu när jag försöker sätta ord på rädslan. Men skulle vi inte försöka, får vi aldrig veta. Jag tror att jag har fattat ett beslut. Jag trodde också att jag skulle känna mig lugnare efteråt. Det gör jag inte. Inte än, men det kanske kommer.

Till veckan ska jag ringa kliniken där stjärnorna bor. Sedan får vi se. År 2013 kommer att innebära någon form av förändring. Jag hoppas att det blir bra. Jag hoppas så innerligt. Det är nu eller aldrig. Så känns det. Ja, och så är det ju också. Det blir inga fler chanser. Jag måste ta den här. Det har jag beslutat.

4 kommentarer:

Annica sa...

Usch så jobbigt det låter för dig, ett lycka till till er och jag hoppas så att det går vägen..Kram

lilla angelyne sa...

Fina hjärtat! Vill bara krama dig en lång stund! Du är fantastisk! <3

Angelica sa...

Åh vännen! Jag hoppas verkligen att det går er väg, och att du sen ska få leva ett smärtfritt liv.

Kram <3

Linda sa...

tack tjejer! <3